Percys stiliga bulbvas

Det är inte alls dumt att ha en mamma som tycker att det är roligt att gå på loppis, det innebär nämligen att jag med jämna mellanrum får fynd som hon har gjort. Den här fina bulbvasen från Gullaskruf, formgiven av Arthur Percy, är ett exempel på det.

Bulbvas, Gullaskruf, Percy

Stilig i både färg och form, eller hur?

Percys himmelsblå blomglas

Efter varje loppis kommer vi hem med något som vi vet att vi inte kommer att behålla. Vi vet det redan när vi köper prylen, men kan ändå inte låta bli. Oftast beror köpet på kunskapstörst, jag vill helt enkelt ta reda på vad det är för något som jag håller i handen. Ibland är det för att jag vet att någon samlar på just den serien. Mer sällan handlar det om pengar. Visst är det trevlig att sälja saker vidare och tjäna pengar på dem (om inget annat så finansierar det mina övriga köp), men på senare tid har jag börjat ifrågasätta om det är värt att lägga ner 2 timmar på att sälja något på tradera för 150-200 kronor. Njä. Nu har jag istället packat lådorna fulla för att sälja på loppis i Simrishamn om ett par veckor, många grejor letar efter nya hem.

Vas, Gullaskruf

Den här vasen köptes för att ta reda på mer om den. Som etiketten visar kommer den från Gullaskruf och är formgiven av Arthur Percy. Hos Porslinsbloggen kan du se andra delar i den här serien med vaser (eller ”blomglas” som det står i reklamannonsen). Glädjande nog så har den redan hittat ett nytt hem, men innan den skickas vidare får jag njuta av den. Visst är färgen härlig?

En bra loppishelg – här är alla fynden!

Inför helgen städade jag lägenheten. Ordentligt. Jag gick igenom alla loppisfyndade grejor som stått framme, en del hamnade i skåp och en del hamnade i lådan med grejor som jag ska försöka sälja på en bakluckeloppis nästa helg. Efter städningen var jag så nöjd, det var länge sedan lägenheten var så ren. Sen kom helgen och jag gick på loppisar… Här har vi helgens alla fynd:

Under lördagen besökte jag alla Lunds second hand-butiker. Jag kom hem med en kaffekanna från Rörstrands Koka blå för 40 kronor och kaffekoppen Agneta från Gefle för 35 kronor. Resten köptes idag på en fantastisk (jag menar det!) idrottsplatsloppis. Jag körde dit på vinst och förlust, utan att egentligen veta om och i så fall när de hade öppet. Men jag hade tur för när jag kom dit stod portarna på vid gavel. De hade haft öppet en halvtimme och förutom mig så var det två besökare på plats. Jag strosade runt i lugn och ro – det var ju mycket att titta på! En efter en åkte sakerna ner i min korg…

En hel uppsättning skålar och fat från Gullaskrufs Vineta, formgivna av Kjell Blomberg.

Totalt fyra hela uppsättningar av gräddkanna, sockerskål och fat från Gullaskrufs serie Ring. Utöver det två sockerskålar, en gräddkanna och flera fat. Formgivna av William Stenberg. Troligtvis aldrig använda. Försäljaren berättade att de fått ett par lådor från en gammal dam som haft porslinsbutik. Det fanns en hel låda av de ljusgröna faten, med andra ord hundratals! Jag behöver givetvis inte så här många, så en del av dem ska säljas vidare.

Två mattallrikar, tre skålar, två såssnipor och en tekanna från Rörstrands Swedish grace. Jag kunde inte låta bli, de matchar ju kaffekopparna jag köpte för någon vecka sedan.

Två glasvaser fick också följa med hem. Dessutom hittade jag äntligen, precis en sådan golvlampa i teak och mässing som jag varit ute efter ett tag. Försäljaren ville ha 350 kronor för den. Ojdå, så mycket var jag inte beredd att betala så jag satte tillbaka den…

Jag gick runt och tittade i närmre en och en halv timme, den sista timmen var det bara jag och försäljaren. Vi pratade lite, han berättade om samlandet och vilken sjukdom det är och försökte få mig att köpa hans hus. När jag tittat på alla hyllor frågade jag snällt om jag fick titta i de ouppackade lådorna och det fick jag. När jag till slut var färdig tog jag min korg och gick fram till försäljaren. ”Hur mycket ska du ha för detta?”, sa jag och väntade på att han skulle gräva runt i min korg för att se exakt vad jag tagit. Det gjorde han inte. Han sneglade ner i korgen och sa: ”Ja, du har mycket märkesporslin där… För detta och lampan vill jag ha 400. Men då vill jag inte höra att du prutar för det är ett riktigt bra pris. Det är bara för dig, för att du är så trevlig”. Deal!

Under tiden jag packade ropade han till mig: ”Fröken, vill du ha kaffe och nygjord jordgubbspaj?”. Ja, hur skulle jag kunna tacka nej till det?

Det gröna bruksglaset

På en loppis för ett par veckor sedan fick jag en ordentlig tillsägning efter att jag och en annan loppisbesökare hade helt olika syn på hur man budar på en loppmarknad.

Det här hände:

Det var fem minuter kvar tills försäljningen skulle dra igång. Vid ett av borden hittade jag något jag tittat på länge och bestämde mig snabbt för att jag utan problem skulle kunna ge 200-300 kronor för rubbet. Tyvärr var jag inte ensam om att gilla grejorna – damen bredvid mig hade redan lagt ett bud. Jag är van vid att man budar mot varandra när startskottet för försäljningen går, så jag väntade. När startskottet gick sträckte damen fram pengarna till försäljaren. ”Vänta lite”, sa jag, ”jag vill också vara med och bjuda. Jag ger 150 kronor”.

Försäljaren hann inte så mycket som att blinka innan damen vände sig mot mig och fräste att jag borde ha budat innan startskottet gick istället för att ”bara stå där”. Jag svarade henne att man kan buda när försäljningen påbörjas, så har det i alla fall varit på alla andra loppisar jag varit på. Försäljaren visste inte vad han skulle göra, men sa efter ett tag till damen att hon fick det för 120 kronor. Jag gick ledsen därifrån, inte för att jag inte fick köpa grejorna, utan för att någon utan som helst anledning hade skällt på mig. Varför har stämningen på loppisar blivit så hård?

Vad det var vi budade på? Ett tiotal delar (några kannor och några skålar med lock) från serien Kylex, tillverkade av Gullaskruf.

Jag fick inga Kylex då, men efter dagens besök hos en av Lunds antikhandlare har jag äntligen blivit med en kanna. Denna gång utan tillsägning eller utskällning. Jag gav en tjuga. Kannan ska egentligen ha ett lock, men jag tycker att den är snyggare utan. Den finns i fyra storlekar och jag läste någonstans att de innehåller 15, 30, 60 respektive 130 cl. Min kanna är den näst största, dvs. 60 cl. Nästa mål är att hitta burkarna med lock – de är urtjusiga!

Eleganta glas från Gullaskruf

Jag är nyligen hemkommen från helgens auktion och som vanligt har jag fått med mig en hel låda glas. I lådan fanns bland annat tio fina glas från Gullaskruf. Efter en snabb googling tror jag att serien heter Klot och tillverkades i slutet av 40-talet. Rätta mig om jag har fel!

Det var inte dessa glas som lockade mig till att köpa lådan, utan dessa kom med ”på köpet”. Även om de är både fina och eleganta så kommer jag inte att behålla dem själv utan istället packa ner dem i väntan på att loppissäsongen kommer igång. Säljlådan fylls på snabbt!

Reffla

I en av fyndlådorna på senaste auktionen hittade jag sex gröna skålar. När de låg i lådan kom de inte till sin rätt. Men så packade jag upp dem, diskade dem och bestämde mig för att de ändå var rätt snygga. Kanske till grönsaker eller frukt? Så de åkte in i köksskåpet.

Så idag, när jag planlöst surfade runt bland de bloggar jag följer, såg jag en länk till en blogg med det lite annorlunda namnet Jag är en farbror nu. En blogg med ett sådant fint namn kan jag ju inte ignorera, så jag klickade mig dit. Och vad hittar jag i det senaste inlägget om inte mina gröna skålar! Eller ja, om vi ska vara helt korrekta så var det en vas i klarglas, men det påminde så starkt om mina gröna skålar att jag genast gick ut i köket och hämtade en för att bekräfta identifieringen.

Så, låt mig nu presentera mina sex gröna skålar. Serien heter Reffla och är formgiven av Arthur Percy i början av 50-talet. De tillverkades av Gullaskruf.

De där två fyndlådorna som jag ropade hem för totalt 200 kronor visade sig innehåll mycket fina saker…