Vems är vasen?

Den här höga glasvasen på fot köpte min mamma på en loppis för ett par år sedan. Hon betalde en guldpeng. För något år sedan såg vi den på bild i ett reportage från antikmässan i Brösarp, men tidningen kastades och vi glömde snabbt vem tillverkaren var.

Glasvas på fot

Vi behöver alltså hjälp med att identifiera den. Jag gjorde ett första försök på min Instagram, men det var ingen som visste eller vågade gissa… Så nu testar jag er, kära bloggläsare! Någon som kan hjälpa mig och mamma med vem som tillverkat den här vasen?

Annonser

Semesterdrömmar. Och en uppkäftig vas.

Om ett par veckor och en handfull dagar loggar jag ut från jobbdatorn, rullar in stolen under mitt alldeles för stora skrivbord och lämnar kontoret för en efterlängtad semester. Fyra veckor oplanerad tid. Jag ska leva mig in i litterära kärlekshistorier, läsa tills jag knappt kan skilja fiktion från verklighet. Jag ska doppa tårna i havet och lyssna på Edith Piafs självsäkra Non, je ne regrette rien och sjunga med i refrängen trots att jag inte kan ett enda ord franska. Jag ska bli rastlös, jag ska hitta på saker att göra och platser att besöka. Jag ska dansa, köra de vägar jag aldrig kört förut, bränna axlarna på loppis, träffa trevliga människor och leta efter viktorianska villor att flytta in i. Jag ska låtsas att tiden står still.

Den gröna vasen

Om ett par veckor och en handfull dagar… Då är det semester!

Med plats för tandpetare

Jag skulle kunna skriva ett inlägg om tandpetare, tandtråd, tandborstning och tandkräm, fluortabletter och fluorskölj. Om vikten av en god munhygien och hur jag kände när jag för ett par månader sedan, för första gången i vuxen ålder, fick ett hål i en tand. Men det ska jag inte. Det vore bara konstigt. Så istället visar jag hur fint mina tandpetare har det.

Tandpetare

Tandpetare

En gång i tiden har skålen/vasen säkert använts till cigaretter. Nu fyller den ett annat, bättre syfte. Är det någon som känner igen mönstret på pressglaset?

Min gröna favoritkanna

Sakta men säkert utforskar jag Malmös utbud av second hand-butiker. Bäst är fortfarande Öppna hjärtat som har bra priser och en bra omsättning på grejor (det hänger så klart ihop). Första gången jag var där hittade jag den här kannan. Butikspersonalen hade precis varit ute på lagret och fyllt på sin vagn, så kannan hann aldrig ens komma upp på hyllan innan jag knyckte den. Den kostade 50 kronor – ett överkomligt pris!

Inte heller denna kanna vet jag någonting om. Min okunskap börjar bli ett återkommande tema… 🙂

Kan det vara Lilla ETT-glaset?

Vi fortsätter att fylla våra skåp med glas. Dessa hittade vi på en loppis i Lund förra helgen. Damen som sålde dem berättade att hon köpte glasen innan hon gifte sig, och att hon hade varit gift i 47 år. För en tjuga kunde vi inte låta bli.

Rökfärgade glas har aldrig varit en favorit hos mig, men vi har köpt ett ansenligt antal av dem den senaste tiden. Kan detta vara Lilla ETT-glaset som tillverkades av Johansfors och såldes av KF? För visst är de förvillande lika de glas som Kerstin Kokk har?

Den turkosa kannan. Och mitt tjat om priser.

Häromkvällen surfade sambon M runt på min blogg. Plötsligt utbrast han: ”Måste du alltid skriva vad saker och ting kostar? Folk tror nog att vi är snåla”. Så för hans skull vill jag bara säga: nej, vi är inte snåla, jag vill bara att alla ni därute ska veta hur billigt det kan vara att köpa kvalitet. Dessutom smakar ett fynd extra bra om priset är det rätta, så jag kommer att fortsätta tjata priser. Som till exempel att jag fick betala hela 200 kronor för den här kannan tidigare i veckan.

Det är någonting med den här kannan som jag gillar. Kanske är det den turkosa färgen, kanske är det formen. Jag vet inte var den kommer ifrån, någon annan som känner igen den?

Två fina glas – men var kommer de ifrån?

Jag har sett dem förut. Det var inte alls länge sedan. Men oavsett hur hårt jag tänker och hur mycket tid jag spenderar på att googla, så kan jag inte hitta information om de här glasen. Därför tänkte jag att jag lika gärna kan vända mig till expertisen (dvs. ni) – är det någon som vet vad dessa ursnygga glas heter och vem som har tillverkat dem? Jag hoppas på er!

Det vänstra glaset ingår i en glasservis som mamma köpte på loppis för ett tag sedan. Det högra är för stunden ensamt, även det inhandlat av min mamma.

Tillägg 2012-11-20: Det högra glaset kommer från Boda.

Fatet som får allt att se gott ut

Sambon fick ställa upp som handmodell i den här bilden. Fatet, som är i grönt pressglas, köpte jag för en tjuga på en loppis längs vägen. Det har blivit en riktig favorit hos mig och jag har använt det till både vindruvor och jordgubbar de senaste dagarna. Jag vet inte så mycket om pressglas, är det lätt eller svårt att hitta information om tillverkare?

I något av kommande inlägg ska jag visa veckans fynd. Kommer ni ihåg att jag köpte en “Sensasjonskasserollen” från Cathrineholm för ett tag sedan? Efter det tänkte jag att jag aldrig skulle hitta något från Cathrineholm på en loppis igen, men jag hade fel…

Tio fina glas

Nästa fynd är inte mitt, utan sambons. Han har, som ni säkert förstått, också utvecklat ett intresse för gamla, snygga glas. Som tur är så har han ett bättre förstånd än vad jag har. Medan jag köper utan att riktigt tänka efter, så tar han en funderare på om vi verkligen behöver det här femtioelfte glaset. Svaret är nästan alltid nej, men han köper ändå, och det är en himla tur för annars hade vi ju missat de här godbitarna:

Som vanligt var det ett bra pris på dem, 30 kronor fick han ge för alla.

Jag trodde först att de gröna glasen på fot var Bengt Edenfalks allglas som tillverkades för KF av Skruf på 60-talet, men nu är jag inte längre lika säker…

Jakten på en smörask

Jag har länge varit på jakt efter en smörask. Inte en sådan som man sätter ner ett helt paket bregott i, utan en sådan som man kan ha det där smöret som man steker och bakar i. Jag har inte speciellt stora krav på en smörask mer än att den ska vara funktionell. Om den sen är i glas eller porslin, ny eller gammal… Ja, det spelar faktiskt ingen roll. Men att hitta en smörask visade sig vara enklare sagt än gjort, smöraskar är helt enkelt inte på modet.

Så ni kan nog ana hur glad jag blev när jag hittade den här smörasken på en loppis tidigare i sommar:

Den hade blivit utsorterad och stod på finbordet (ni vet det där bordet där de har satt allt det där som de tror att de kan ta lite extra betalt för men som ingen köper eftersom priserna är alldeles för höga). På prislappen stod det 40 kronor och det var inte förhandlingsbart. 40 kronor är dyrt i förhållande till vad jag är van vid (det är ju nästan halva min loppisbudget!), men smörasken var alldeles för fin för att inte köpas.

Det roliga i historien? Jag har inte börjat använda den än, för det är den nästan för fin för…

PS! Om jag hade fått välja helt fritt bland alla smöraskar som finns, så skulle jag utan tvekan valt smörasken från Arabias serie Emilia. Den är fin, men alldeles för dyr. Någon gång ska jag unna mig den.