Bernadottes tjusiga kannor

I helgen fyndade jag en knubbig kaffekanna formgiven av Sigvard Bernadotte. Fyndet gjordes på en av mina nya favoritloppisar, en återkommande loppis med meter efter meter av ouppackade lådor att rota i. Ni hör själva, det är som upplagt för att fynda! I en av lådorna såg jag ett svart bakelithandtag. Jag stack ner handen i kartongen, lyfte upp kannan och fick den där goda känslan som kommer när man hittar något man länge sökt efter. Därefter plockade jag upp den ena efter den andra av snygga saker… När vi gick därifrån hade vi fyllt två påsar med krukor, fint porslin, snygga bestick och en häftig klocka. Till priset av 100 kronor.

Kaffekanna, Sigvard Bernadotte

Sedan tidigare har jag ytterligare en kanna formgiven av Bernadotte (ni kan läsa om det fyndet här):

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Bernadottes design blir aldrig gammal. Den är lika snygg nu som då.

Dille på kaffekannor

Alltså, det här med kaffekannor… Genom åren har ett otal passerat in och ut genom vår ytterdörr, och lite för många har fått stanna. I helgen insåg jag till exempel att vi har tre kannor av modellen Christina med teakhandtag från Nilsjohan. Visst är de fina, men tre stycken?

Nils Johans Christina

Amanda av Christina Campbell

Ni vet ju att jag och sambon har dille på kaffekannor. Under sommarmånaderna kommer vi hem med en från varje loppis vi besöker. Den här kaffekannan var faktiskt den allra första jag köpte, den heter Amanda och tillverkades av Rörstrand under åren 1968-1977. Jag köpte den på en loppis i Simrishamn för ett par år sedan, 80 kronor fick jag ge.

Dekoren är ritad av Christina Campbell. I boken ”Svenska serviser 1950-1975” kan man bland annat läsa det här om Amanda:

De kraftiga målade blå och bruna färgerna konstrasteras här mot en ljust blå bottenfärg på den tryckta dekoren av ett fält med maskrosor, eller kanske är det solrosor. Amanda var en populär servis långt in på sjuttiotalet, kanske rentav Christina Campbells mest framgångsrika under hennes år på Rörstrand.

Solgula Catrineholm

Jag ser den på håll, en solgul kaffekanna från Cathrineholm. Herregud, efter det osannolika kastrullfyndet trodde jag aldrig att jag skulle hitta något från Cathrineholm med mönstret Lotus på en loppis igen. Jag tar ett par snabba steg fram mot bordet och sträcker mig efter kannan. Försäljaren, en glad dam i 70-års åldern noterar mitt intresse för kannan. ”Den är gammal”, informerar hon mig. ”Det kanske den är”, säger jag och synar den noga. Jag vänder på den, ingen prislapp. ”Synd att den inte är helt felfri”, försöker jag och visar det lilla emaljsläppet på locket för henne. ”Äh, det får man räkna med när den är så gammal”, kontrar hon. Jag frågar vad hon vill ha betalt för den och håller andan. ”Ja, du… den är ju gammal… och i fint skick är den… hm… ja, jag vill nog i alla fall ha… hm…. 60 kronor”.

Deal!

Kannan kommer från norska Cathrineholm och är formgiven av Grete Prytz Kittelsen. Grete Prytz Kittelsen har däremot inte designat bladen som pryder kannan och var inte heller särskilt förtjust i dem, enligt den här filmen från Antikdeckarna i TV4.

När jag ändå visar upp den här kannan vill jag passa på att tipsa om Etsys Scandinavien Print. Jag hade gärna köpt både en och två av de posters som finns där.

Taffel-följetongen: Äntligen en kaffekanna!

Häromdagen fick jag en fråga här på bloggen, Jesper som har Designbloggen Jönköping undrade vad jag samlar på. Han anade nog inte att en så enkel fråga skulle skapa så mycket huvudbry hos mig. Jag började fundera på det här med att samla. Jag följer ju en hel del bloggar och ser att man emellanåt visar upp stora samlingar av till exempel en viss modell på vas, eller kanske olika dekorer av en viss formgivare. Samlingarna visar på ett stort mått målmedvetenhet och imponerar verkligen på mig. Mitt eget samlade, ja, det är inte lika fokuserat…

Jag samlar på färger och former, på snygg design och vackra mönster. Ofta är det svenskt, men det kan också vara norskt, finskt eller danskt. Jag har hellre många olika delar än flera som är lika. Kanske är det för att jag bor i en trea och har begränsat med plats, kanske är det för att jag lätt blir mätt på för mycket av det goda.

Så, efter att ha funderat ett par dagar så kom jag fram till svaret. Jag samlar på tre saker: Vicke Lindstrands glas Sickan, de ”vanliga” besticken svensk spets från Gense och Olle Alberius Taffel. Varken mer eller mindre. Ni anar inte hur skönt det känns att ha fått det här uträtt i mitt huvud! På tal om Taffel, titta här vad som kom i brevlådan idag:

En kaffekanna från Rörstrands Taffel! Åh, dessa underbara former…

En av Bernadottes bästa

För många år sedan, när min mormor och morfar bodde i hus, hade de ett litet, rektangulärt bord i sitt kök. För mig var bordet en riktig upplevelse. Bordet hade nämligen två utdragsskivor som snabbt gjorde bordet nästan dubbelt så långt. Jag minns än idag den skräckblandade förtjusning som det innebar att dra ut utdragsskivorna. Varför? Jo, för det krävdes en viss teknik för att undvika att få den tunga skivan på sina fingrar. Och när man lyckades, då hördes den där dunsen som kom när skivan la sig på plats. Det låter kanske inte särskilt spännande, men för mig som tioåring var bordets smarta konstruktion intressant.

Så, vad har det med Sigvard Bernadotte att göra? Jo, när jag och sambon tittade på hus för ett par år sedan såg vi ett likadant bord i ett av husens kök. Den enda skillnaden var mönstret på skivan – mönstret på det bordet var nämligen virrvarr av Sigvard Bernadotte. Sedan dess har jag gillat virrvarr, kanske för att det lite långsökt påminner mig om det bord som fanns hemma hos mormor och morfar. Och på tal om Sigvard Bernadotte så har han formgivit den här kaffekannan. Det är utan tvekan den snyggaste kaffekannan i vår samling.

Ståtlig, stilren och tidlös som få.

Tack till mamma som hittade den på loppis och lyckades få den med sig hem för en femtiolapp.

”Blev det någon kaffekanna?”

Det är utan tvekan den vanligaste frågan jag och min sambo får efter en loppis. Frågan är befogad för svaret är nästan alltid ja. Jag vet inte vad, men det är något med de snyggt glänsande kannorna som går hem hos oss. Att de oftast kostar en tia, max en tjuga, gör ju inte saken sämre.

Just den här kannan, Christina från Nils Johans Hollywoodserie, har vi fyra stycken av. Hos Fynddagboken kan man läsa om kaffekannan Christina i ett klipp från IKEA-katalogen “Hem Service” från 1964. Där står det bland annat:

Den eleganta formgivningen tillsammans med den höga finishen gör Christina till idealkannan för såväl servering som till kokning och bryggning”.

Urtjusig, tycker jag.

Tre loppisar, tre kaffekannor

Igår kom vi hem totalt utmattade efter en riktig loppishelg på Österlen. Två stora kassar med diverse prylar fick följa med oss hem, bland annat de här tre kaffekannorna som sambon köpte för det överkomliga priset 35 kronor. Vi har ovanligt många kaffekoppar och kaffekannor med tanke på att vi inte dricker kaffe…

Kannan på bilden ovan är min favorit. Den kommer från Nils Johan, modellen heter Christina och den ingick i Hollywoodserien. Hos Fynddagboken kan man läsa om kaffekannan Christina i ett klipp från IKEA-katalogen ”Hem Service” från 1964. Där står det bland annat: ”Den eleganta formgivningen tillsammans med den höga finishen gör Christina till idealkannan för såväl servering som till kokning och bryggning”. Urtjusig, tycker jag.

Den här kaffekannan har lite mjukare former. Himla fin!

Till sist en emaljerad kaffekanna från Kockums. Enligt en gammal annons som Porslinsbloggen letat fram heter den här modellen på kaffekanna ”Succékanna”. Det verkar som om färgglada, fina Kockumsgrejor går hem hos oss – en liten gryta, en mycket större gryta och den här kaffekannan har fyndats på olika loppisar de senaste tre månaderna.