Ståtliga glas av Gerda Strömberg

Man ska äga sina saker, inte ägas av sina saker. Det har jag fått höra ett par gånger de senaste veckorna. Och visst är det sant. Tyvärr tror jag att en del saker i vårt hem äger mig – det finns saker som jag troligtvis aldrig kommer att kunna göra mig av med. Och då menar jag inte bara fotoalbum eller sådant som jag fått av personer som betyder mycket för mig. Nej, jag pratar om prylar som jag köpt själv. Vissa har jag fyndat så billigt att jag aldrig kommer att komma över en likadan till samma peng igen. Andra har precis den där formen som jag faller pladask för.

De här glasen hittade jag i en antikbutik i helgen. Det är inte ofta jag är inne i antikbutiker och om jag är det så är det för att titta, inte köpa. Allt talade för att detta besök skulle bli som alla andra. Jag och sambon tog en tur i butiken och var precis på väg därifrån när vi kom till att prata med ägaren. Jag frågade om de hade fler glas på lager än de som var uppställda i butiken. Ja, men hade vi sett glasen som stod i skåpen? Det visade sig att alla skåp i butiken var fulla av glas, så tillsammans med ägaren tog vi en runda för att titta på ett par favoriter. I det sista skåpet stod sju vinglas. Vad glas beträffar så var de perfekta. Alldeles perfekta! Jag hade bestämt mig för att köpa dem redan innan han sa priset. Kosta vad det kosta ville.

Glas från Strömbergshyttan

Säljaren visste inte vem som tillverkat dem, men det tog jag reda på. Glasen kommer från Strömbergshyttan och är formgivna av Gerda Strömberg. Hennes man, Edvard Strömberg, tog över Lindefors glasbruk år 1933 och detta kom att bli känt som Strömbergshyttan. Gerda Strömberg arbetade där fram till makens död 1946. Jag har sett två olika former på detta glas, det andra har en något rundare kupa (det kan du läsa mer om här).

Jag betalade 900 kronor för sju glas.

Den vackra karaffen – till sist komplett med glas

Man skulle kunna säga att det var med den här karaffen från Johansfors som det började. Det är nämligen den första saken som sambon och jag köpte på en loppis tillsammans. Det var han som insisterade och det var han som betalade en hel tjuga för den. Vi ställde den i köksskåpet, jag tyckte att den var helt okej men undrade vad vi skulle ha den till. Det var sju år sedan. Sedan dess har vi hunnit med ett par flyttar och sedan något år tillbaka står den framme. Den har faktiskt blivit en riktig favorit och en av få saker som jag absolut inte kan tänka mig att göra mig av med.

Glaskaraff & dricksglas

De senaste åren har jag letat efter tillhörande glas. Jag har sett olika varianter av kannor och glas på ett par olika bloggar, men jag har aldrig sett dem till försäljning på loppisar eller auktioner. Förrän i förra veckan. På min favoritloppis, längst inne i lokalen, halvt gömda bakom ett par gamla högtalare stod de: fyra stycken glas i samma mönster som karaffen. Eufori.

Andra delar i samma serie:

Hos Porslinsbloggen kan du se finfina dessertskålar.
Butiken Linne & lump har sålt fyra saftglas och en ursnygg kanna.

Har du andra delar och kan tänka dig att sälja? Hör av dig!

Finglas från Åfors till vardags

Om det är något jag är lite extra förtjust i så är det dricksglas. Det är dessutom ytterst tacksamt att samla på dem – de finns ofta i överflöd på loppisarna eftersom intresset är lågt. Och det är inte vilka dricksglas som helst som man hittar på loppisarna, ofta är det finfina glas tillverkade av våra svenska glasbruk. Ett exempel på det är våra vardagsglas från Åfors som vi fyndat för inga pengar alls.

Vattenglas från Åfors

Det finns en hel del dricksglas i våra köksskåp och sovrumsgarderober (!). Här är ett par av dem:

Fina glas
Färgade glas
Bubbliga glas
Stiliga glas

Kan det vara Lilla ETT-glaset?

Vi fortsätter att fylla våra skåp med glas. Dessa hittade vi på en loppis i Lund förra helgen. Damen som sålde dem berättade att hon köpte glasen innan hon gifte sig, och att hon hade varit gift i 47 år. För en tjuga kunde vi inte låta bli.

Rökfärgade glas har aldrig varit en favorit hos mig, men vi har köpt ett ansenligt antal av dem den senaste tiden. Kan detta vara Lilla ETT-glaset som tillverkades av Johansfors och såldes av KF? För visst är de förvillande lika de glas som Kerstin Kokk har?

Två fina glas – men var kommer de ifrån?

Jag har sett dem förut. Det var inte alls länge sedan. Men oavsett hur hårt jag tänker och hur mycket tid jag spenderar på att googla, så kan jag inte hitta information om de här glasen. Därför tänkte jag att jag lika gärna kan vända mig till expertisen (dvs. ni) – är det någon som vet vad dessa ursnygga glas heter och vem som har tillverkat dem? Jag hoppas på er!

Det vänstra glaset ingår i en glasservis som mamma köpte på loppis för ett tag sedan. Det högra är för stunden ensamt, även det inhandlat av min mamma.

Tillägg 2012-11-20: Det högra glaset kommer från Boda.

Sicka fina glas!

Solen skiner. I bakgrunden hörs Ella Fitzgerald. Pusslet är snart lagt och det dröjer inte många minuter innan bikinin åker på. I år kör vi vår semester på hemmaplan i sambons familjs stuga. Ett par hundra meter till den bästa sandstrand som finns – kan man ha en bättre semester? Just ja, jag glömde ju nämna alla loppisar som Österlen kryllar av. Det blir ett par sådana om dagen just nu. Idag hittade jag sju glas till en servis som vi precis börjat samla på, nämligen Vicke Lindstrands Sickan från Kosta.

Tre snapsglas och fyra… ja, vad är det? Sherryglas eller starkvinsglas? Jag måste verkligen lära mig vad man använder olika glas till. Alla sju kostade totalt 90 kronor. Ett pris som jag mer än gärna betalade!

Visst är de fina?

Tio fina glas

Nästa fynd är inte mitt, utan sambons. Han har, som ni säkert förstått, också utvecklat ett intresse för gamla, snygga glas. Som tur är så har han ett bättre förstånd än vad jag har. Medan jag köper utan att riktigt tänka efter, så tar han en funderare på om vi verkligen behöver det här femtioelfte glaset. Svaret är nästan alltid nej, men han köper ändå, och det är en himla tur för annars hade vi ju missat de här godbitarna:

Som vanligt var det ett bra pris på dem, 30 kronor fick han ge för alla.

Jag trodde först att de gröna glasen på fot var Bengt Edenfalks allglas som tillverkades för KF av Skruf på 60-talet, men nu är jag inte längre lika säker…

Eleganta glas från Gullaskruf

Jag är nyligen hemkommen från helgens auktion och som vanligt har jag fått med mig en hel låda glas. I lådan fanns bland annat tio fina glas från Gullaskruf. Efter en snabb googling tror jag att serien heter Klot och tillverkades i slutet av 40-talet. Rätta mig om jag har fel!

Det var inte dessa glas som lockade mig till att köpa lådan, utan dessa kom med ”på köpet”. Även om de är både fina och eleganta så kommer jag inte att behålla dem själv utan istället packa ner dem i väntan på att loppissäsongen kommer igång. Säljlådan fylls på snabbt!

Bubbliga glas

För få för att ha någon nytta av. För fina för att göra sig av med. Så lyder domen för de här vackra glasen…

Glasen fanns med i en av de fyndlådor som jag ropade hem osedd på en auktion för ett par veckor sedan. Det fanns fyra av varje modell, totalt åtta glas. Vad ska jag göra med alla glas?

Tolv likörglas som vi inte behöver

Jag har en grej för glas. När man är så förtjust i något som man egentligen inte behöver är det viktigt att man har någon i sin närhet som sätter gränser. Som ställer den oundvikliga frågan: ”Behöver du verkligen det här?”. Min sambo är jättebra på att vara ”realisten” när det gäller porslin. Men när det gäller glasserviser så uppmuntrar han mig snarare till köp. Inte för att vi behöver fler glas, vi har så det räcker och blir över. Nej, man skulle kunna säga att han också har en grej för glas. Det här ställer så klart till det för oss. Vi bor i en trea och vi (läs: jag) har redan fyllt köksskåpen till bristningsgränsen.

Med denna inledning presenterar jag tolv likörglas som vi definitivt inte behöver. Glasen låg i en av de fyndlådor som jag osedd ropade hem på förra auktionen. De är så fina i skicket att jag gissar att de bara plockats fram till fint.

Serien heter Falken och är tillverkad av Skruf (på 40-talet?). Finns både med och utan guldkant. Hm, jag borde ha diskat dem innan kameran åkte fram.

Vad säger ni, behålla eller inte behålla?