Förutsägbar?

Jag står framför det höga glasskåpet. Det är stimmigt i butiken, den har precis öppnat och som vanligt var kön till butiken lång och trängseln på vägen in obekväm. Jag har strosat förbi porslinet, gjort en avstickare mot möblerna och lyft på en och annan duk. Nu står jag framför glasskåpet och tittar på det som anses för fint för att stå på de öppna hyllorna. En randig keramikskål med rätt stämpel i botten, böcker så gamla att de faller isär, smycken som använts till vardags och till fest.

Det är påsk och i skåpet har jag hittat precis en sådan ring som jag vill ha; en snirklig silverring med en grön sten.

Bredvid mig står en dam som även hon studerar smyckena bakom glaset. Efter ett tag kommer affärsbiträdet med sin lilla nyckel och öppnar låset. Damen bredvid mig tar ett par snabba steg fram och sträcker sig efter en ring, sen vänder hon blicken mot mig och säger: ”Är det något särskilt du vill titta på?”. Jag hinner inte mer än öppna munnen för att säga ”Ja, det är en ring…”, innan hon avbryter mig. ”Är det den gröna?”. Jag nickar förvånat och hon ger mig ringen.

Sen säger hon:
”Det kunde jag förstå bara genom att titta på dig”.

Ring

Jag går därifrån lika hopplöst vanlig som jag kom dit. Med blå jeans, svart jacka och uppsatt hår. Inga örhängen, inget smink. Ändå var jag förutsägbar. Vad var det som avslöjade mig? Vad var det som gjorde det så självklart att det var den här ringen jag ville ha?

Annonser